”Ser du på dig själv som en förlorare så blir du en förlorare, det blir en självuppfyllande profetia.”
Intervju med Ingrid Eljanskog, seniorkonsult på Arbetslivsresurs i Göteborg
Hej Ingrid! Vill du berätta lite om dig och din yrkesbakgrund?
Ja det kan jag gärna göra. Jag har drygt 50 års arbetslivserfarenhet och jag har arbetat med väldigt många olika inriktningar – har bytt bransch flera gånger i arbetslivet. Det längsta jag varit på någon arbetsplats är knappt tio år, så mitt CV är väldigt långt. Jag har jobbat med barn i många år som barnskötare och föreståndare, jag har jobbat i reception som administratör och kundmottagare. Jag har jobbat i reception på väldigt många olika ställen också, med olika inriktningar organisatoriskt så är det nånting som jag också brukar framhålla så är det att om man säger i sitt CV att “jag har jobbat i reception med sedvanliga reception-arbetsuppgifter” så brukar jag säga att det inte finns. Jag har jobbat i reception på Sveriges läkarförbund, på socialkontor, på Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning – och dem skiljer sig åt otroligt mycket. Så det är därför så viktigt att man beskriver vad man har gjort på jobbet.
Du har valt att hålla ditt CV långt, vilket är något som finns olika åsikter kring – hur tänker du där?
Jag brukar alltid säga att “CV:t ska ta dig på möten” och märker du att det överhuvudtaget inte tar dig på möten, ja då kanske du behöver fundera på hur ditt CV ser ut. Mitt CV just nu är tre sidor långt, det har nog varit fyra sidor till och med, och det har inte hindrat mig att få jobb. Jag bytte jobb en gång när jag var 58 år och en gång när jag var 61 år. Så det har gått alldeles utmärkt. Jag brukar säga att CV:t ska vara överskådligt och lätt att hitta i – men om det är en eller tre sidor tror inte jag har den största betydelsen.
Tror du att din ålder har påverkat din möjlighet att få jobb, under ditt arbetsliv?
Nej det tror jag inte, faktiskt. Det har snarare varit andra faktorer som har påverkat om jag haft lite svårare att få jobb. När jag tittar tillbaka på mitt arbetsliv så ser jag att jag lyckats pricka in många lågkonjunkturer när jag bytt jobb, frivilligt och ofrivilligt. Jag prickade bland annat in en djup lågkonjunktur precis när jag var färdig med min utbildning när jag var 40, och då var det tufft. Då sökte jag många jobb som jag haft tidigare, men nu med tre och ett halvt års utbildning i bagaget. Jag tror att jag sökte 250 jobb – och nästan ingen svarade. Och jag förstod ju sen att om man ska söka jobb som man är överkvalificerad för så ska man ju söka mer via sitt nätverk, som vet och känner till att man kommer göra sitt bästa man bara kan ändå.
Så jag tror inte att åldern har påverkat mig negativt, utan snarare varit en fördel, i alla fall för det jobbet jag har nu och även det innan dess. Här är det snarare en fördel att ha samlat på sig erfarenhet, och att som jag ha jobbat med människor i utsatta situationer och att ha mött människor på olika sätt.
Hur tänker du att man kan förhålla sig till sin ålder i jobbsökandet?
Ja, jag brukar tänka såhär att självklart finns det människor som har fördomar – det vet vi ju. Tror man att man är helt fördomsfri så tror jag att man ska tänka ett varv till. Så självklart kan det vara så att det finns även arbetsgivare som har förutfattade meningar och tänker att man är passé om man är över 45, 50 eller 60. Det kan vara en sak – och då får man tänka att okej det finns dem som har fördomar men jag ska bannemej se till att de fattar att jag är någon att räkna med, att jag har något att tillföra. Söker man jobb efter en lågkonjunktur och det har varit stora nedskärningar i företag, då tänker jag att det kan finnas en sned åldersfördelning eftersom de unga kanske fått gå som sist anställda. Då kan det här vara ett skäl till att man kanske försöker anställa lite yngre för att få en bredd i åldrar. De arbetsgivare som är någorlunda medvetna vet ju att det är bra och kreativt; 1+1 blir 3 eller 4 snarare än 2 när man är olika åldrar. Därför tänker jag såhär att om du tror att din ålder spelar in kanske du ska ringa och prata med arbetsgivaren du sökt till. Du kanske säger till rekryteraren att du är 55/60 och att du känner att du har mycket att tillföra verksamheten med din erfarenhet, och frågar hur verksamheten ser på dig och din ansökan. Då tror jag att du i de flesta fall kommer få ett ärligt svar. Får du som svar att de tänkt sig någon ung och nyexaminerad så kanske du ska låta bli att söka det jobbet för att undvika att bli besviken att få nej. Om du har den här uppfattningen om dig själv så tänker jag ofta, att har man bestämt sig för att man är för gammal, för att det sägs i samhället eller hos dina vänner, så är det ju så att varje gång du säger det så bankar du ju också in det hos dig själv. Till slut står du där med mössan i hand och ber om ursäkt för att du är för gammal för jobbet. Även om du inte bokstavligen gör det så kommer det märkas på ditt sätt att presentera dig och marknadsföra dig.
Så jag tänker att det allra bästa sättet är att visa på vad din långa både livs- och arbetslivserfarenhet har gett dig och visa att du fortfarande är nyfiken. Jag tror att jag har sagt själv att jag exempelvis umgås med vänner i olika åldrar och att jag alltid gjort det, vilket jag tycker är en förmån. Berätta också om fördelarna med att vara över 50; kanske att inte man har barn som kan bli sjuka hemma, att du har hög arbetsmoral och är van att passa tider eller vad det nu kan vara.
Kan det variera för olika branscher tror du?
Ja, om man exempelvis är inriktad mot teknik och IT och inte har jobbat med det på ett tag, då kan det ju vara tufft att konkurrera. Jag har ju varit med och jobbat med Ericssons stora omställningsresa och när de gjorde en stor frivillig omställning så var det dels för att de var för stora, men en stor anledning var att de behövde ha in ny teknik och färskt utbildade personer. Det går ju så snabbt i den branschen, förändringstakten är ju så otroligt hög.
Jag hjälpte en kompis till mig att skriva sina jobbansökningar, det här var många år sedan. Och hon hade skrivit ihop ett bra CV och sen ville hon skriva ihop en mer personlig text. Då började hon med “Birgitta heter jag som sagt och jag är 50 år”. Sen pratade jag med henne om texten och frågade om det är det som är det viktigaste med henne, att hon heter Birgitta och är just 50 år? “Nej… men det måsta man väl skriva?”. Nej det måste man ju inte. Sen beskrev hon istället sig själv, vem hon är som person, att hon är väldigt tävlingsinriktad m.m. Hon har jobbat på posten och jag känner hennes förra chef och den här chefen beskrev henne med “Ja men får man sig Birgitta – då blir det världens fart i försäljningen”. Så det här tog hon med i sitt brev. Sedan avslutade hon brevet med “och i sommar då ska jag ställa till med ett hejdundrans kalas för då fyller jag 50 år”. Det blev en viss skillnad. Inleder man med sin ålder kan man nästan tro att man skriver det av tvång, att man ber om ursäkt för sin ålder.
Det finns ju mycket statistik som visar att det finns diskriminering på arbetsmarknaden, inte bara när det kommer till ålder utan även andra faktorer. Hur tänker du att man kan förhålla sig till det här?
Ser du på dig själv som en förlorare så blir du en förlorare, det blir en självuppfyllande profetia. Jag har en väldigt talande historia om en kvinna som jag coachade för många år sedan, hon var chefssekreterare på Volvo och hade jobbat på riktigt hög nivå. När hon kom till mig var hon så bitter för hon hade ju blivit uppsagd. Hur jag än försökte så kom hon bara in på hennes ålder, hon var kanske 50 år. Dels var hon så otroligt kunnig, hon kunde nog fyra olika språk. När jag efter några samtal kände att vi hade fått ett förtroende oss emellan så frågade jag “Jag har förstått att du har många vänner. Om ni sitter och pratar och kommer in på det här med ålder i jobbsökandet, och du säger att du är för gammal. Vad säger dina kompisar då?”. Då svarade hon “Ja men de håller ju med mig”. Då frågade jag “Är det vad du behöver höra?”. Nej, höll hon med mig om. Jag gav henne då en utmaning; att hon skulle bestämma sig för en av hennes vänner som hon kunde lita på, och be kompisen att tala om varför hon är bra som person, varför hon är bra i yrkeslivet och varför hon är bra som vän. Hon antog utmaningen och kom tillbaka väldigt boostad. Sedan besökte hon de snyggaste hotellen i Göteborg eftersom hon kunde så många språk och var så serviceinriktad, och hon kom på intervju direkt. Jag träffade henne några år senare och hon hade ju bytt jobb flera gånger efter det, trots åldern då. Eller på grund av.
Det finns förutfattade meningar kring vissa namn, ålder, kring män och kvinnor – så ser vårt samhälle ut. Jag tycker såklart det är viktigt att inte förringa det här, jag vill inte anklaga någon för inbillning. Självklart ska vi vara medvetna om att det finns massa förutfattade meningar i samhället – och arbetslivet är inget undantag. Men vi ska inte “förlama” oss av det. Jag brukar tänka “Vad kan jag göra?” – jo men jag kan föregå med gott exempel. Jag personligen har alltid varit ganska ålderslös, har inte brytt mig så mycket om ålder och har väldigt svårt att se på personer hur gamla de är – det är oviktigt för mig. Så det man kan göra själv är ju att försöka motverka de här fördomarna, och inte spä på dem – för det är ju det du gör om du mal runt det här hela tiden.
Hur ser du på åldersvariation på arbetsplatser?
Vi ser ju i forskningen att ju mindre homogenitet desto bättre blir det. Ju större variation i åldrar, kön, olika kulturella bakgrunder och förhållanden – desto bättre dynamik. Jag brukar tänka på den där IT-kraschen – där var ju alla i samma ålder, ganska unga, de såg likadana ut, det var mest killar med liknande entreprenörsinriktningar. Det var ingen som hade tagit hand om allt det runt om kring. Det här är min egen teori men jag tänker att likartade grupper med enbart JA-sägare – det blir inte bra. Jag hör ju många i min ålder som säger “Ja men ungdomarna nu för tiden…” och liknande. Jag blir så trött när jag hör det för precis så sa ju den äldre generationen när jag var ung, och det uttrycket har ju funnits sen Sokrates, haha. Om man är villig att lära av varandra och förstår nyttan och glädjen med det, kvinnor och män emellan, olika åldrar och kulturer emellan, så händer ju massor av fantastiska grejer. Jag har jobbat på flera arbetsplatser där det varit majoriteten kvinnor i ungefär samma ålder – det blir inte bra. Samma gäller ju övervägande män i samma ålder – det blir en jargong och ton som gör att det inte händer så mycket.
Ibland när jag föreläser om arbetsmarknad och tar min bakgrund som exempel så kan jag känna deltagares reaktioner att “Det är ju lätt för henne att säga, hon som glidit fram på en räkmacka”. Har jag tid brukar jag då ta tillfället i akt att berätta lite historier om mitt liv så man förstår att det inte är fallet. Jag tror inte det är så för någon människa, skrapar man lite på ytan så märker man.
Har du något sista lovord till de som söker jobb idag?
Skulle någon intervjua mig idag så skulle jag berätta jättemycket om min nyfikenhet att lära mig nya saker, att jag lyssnar på poddar för att lära mig nytt, att jag älskar att förstå sammanhang. Visa på vad jag kan göra. Tänk på hur bra vi har det i Sverige idag och i Västlandet. Jag är snart 70 år och i jämförelse med min farmor och farfar som hade slitit jättehårt med sina kroppar och hade så många barn, så känner jag mig inte alls gammal. Vi lever ju på ett helt annat sätt. Jag ser ju inte på mig själv som för gammal. Och det tror jag är så otroligt viktigt – hur jag ser på mig själv. Det är ju ingen slump att det dyker upp pensionärspooler, som t.ex. Veteranpoolen, utan det är ju en efterfrågad kompetens. Dessa pooler skulle ju inte finnas om alla arbetsgivare tänkte att de som fyllt 65 är för gamla och inte kan användas till något.
Den energin och ork du har när du sitter i en sits där du behöver söka nytt jobb – ska du lägga den på att det finns diskriminering och fördomar, eller ska du lägga den på att ge dig fasen på att du ska presentera dig själv på ett strålande bra sätt? För vi har ju inte oändligt med energi, det har ju ingen.
